Det förnedrade folket

Att ungdomsrånen blir allt vanligare och allt grövre förstår de flesta i dag. Att det till allra största del är invandrarungdomar som är förövare och svenskar som är offer är svårt att blunda för, även för dem (och de är många) som inget hellre skulle vilja. Det är liksom underförstått i regim-medias förljugna, av eufemismer präglade diskurs, när det talas om “ungdomar som rånar andra ungdomar”.

Fortfarande finns det visserligen en och annan, som Vänsterpartiets Linda Snecker, som med imbecill envishet krampaktigt håller fast i skygglapparna och rabblar att förnedringsrån bottnar i sociala/ekonomiska orsaker och att gruppvåldtäkter bara handlar om “könsmaktsstrukturen”. I verkligheten är det motiverat av etniskt ressentiment, det är klassiskt ockupantbeteende, men sanningen är förhatlig för den vänster som en Linda Snecker eller en Åsa Lindhagen företräder. De fortsätter bara kackla sitt politiskt korrekta tungomålstal när landet faller sönder och unga svenskar sargas för livet.

Problemet med invandrarvåldet är dock inget nytt, även om det givetvis bara blivit mycket värre med tiden. Jag erfor det redan i mina tidiga tonår i mitten av 80-talet. Det tror jag gäller de flesta av mina generationskamrater, åtminstone de som växte upp i någon av storstäderna eller för den delen mindre städer som Trollhättan eller Södertälje. Det var ett obekvämt faktum för vuxenvärlden redan då, i stort sett ingen född före 1965 ville höra om det.

Verkligheten är som bekant Sveriges värsta fiende och redan då skulle hela samhället, alla människor av god vilja, massmobiliseras mot den. Det var inte det ökande invandrarvåldet utan tvärtom “rasismen” som var det stora problemet, fick svensken veta. 1985 bar alla partiledare en “rör inte min kompis”-knapp på rockuppslaget. När Olof Palme begravdes året därpå hade alla i barnkören en synligt på sig. Över en miljon såldes.

Den här kollektiva patologin har djupa rötter i Sverige. Själva begreppet politisk korrekthet skulle inte introduceras på svenska förrän några år senare, men detta mentala virus hade redan då infekterat hela västvärlden och värst drabbat har Sverige varit. Det håller på att bli vår död, men våra lika korkade som korrupta folkvalda fortsätter i praktiken samma katastrofala massinvandringspolitik med rån, misshandlar och gruppvåldtäkter som några av följderna. Det hanterar man t ex med att distribuera armband och pins till allmänheten som det står “tafsa inte” eller “tillsammans mot hot och våld” på, eller startar projekt som heter”sluta skjut”.

Katalogen på alla dessa lika påkostade som pinsamma kampanjer: artister mot nazister, alla lika, alla olika, etc, etc, kan göras hur lång som helst. Man skulle kunna garva ihjäl sig, om situationen inte var så allvarlig.

Mönstret med kriminella utomeuropeiska ungdomar som främst utser europeiska offer går igen i hela västvärlden och även i andra länder är politiker flata och massmedia rätt obekväma med att belysa det. Det är inte unikt för Sverige, men ingenstans har det fått gå så långt, fått bli så utbrett och vanligt som här. Bara i Sverige insisterar vi på att bjuda invandrade sadistiska våldsverkare på saft och bullar, bara här är svaret på terrordåd “kärleksmanifestationer”, bara här kommer unga våldtäktsmän undan med sexualupplysning och ges gratis kondomer.

“Vi såg det inte komma”, sa statsministern. Det är allvarligt, inte bara eftersom det är ovanligt korkat och han är statsminister, utan för att det tyvärr är rätt typiskt för den suicidalt dumma mentalitet som ännu råder i vårt samhälle. Vi tror i stort sett på och är lojala mot våra auktoriteter även när det är skriande uppenbart att de är korrumperade och ljuger; när kartan inte överensstämmer med terrängen gäller ändå kartan.

Och vi har MSB som skyddar oss från Putins trollarméer.

3 svar till “Det förnedrade folket”

  1. Att vi föder fram aktörer som Linda Snecker är ett större nederlag än förnedringsrånen, som jag ser det. Naturen är brutal.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *